Så har jag äntligen besökt min farfars hemby, Molde på västlandet. Han växte upp på Kringstad Gård i rosornas stad (det är vad norrmännen kallar Molde). Sedan jag var liten har jag hört historier om Molde. Min pappa tillbringade tillsammans med sin bror Knut varje sommar där, de arbetade på gården.
I många år har jag tänkt mig dit, men det har aldrig blivit av. Nu, när jag är 53 kom jag äntligen iväg. Kan det vara så att när vi blir äldre känns det viktigare att söka sina rötter, för mig är det i varje fall så. Jag kan också uppleva att mitt arbete med min egen utveckling bidragit till mitt sökande. En nyfikenhet på mig själv skapar en nyfikenhet på andra, på mina rötter.
Gården ligger vackert med en fantastisk utsikt över fjorden, fjällen i bakgrunden. På historierna om hur det var förstår jag att man fick arbeta hårt, ung som gammal. Men känslan jag får med mig är ändå positiv. Alla bidrog, alla behövdes, det kändes meningsfullt och viktigt. På gården var det fullt med folk, flera generationer och man hjälptes åt. På sommaren var djuren på fäbod, 3 km upp i skogen, idag en stuga mitt i en natur full av vandringsleder.
Jag besöker berget bakom gården, Kringstad Nakken, och badplatsen på väg in mot Molde, Kringstad bukten. Kringstad har satt sin prägel på området, känns lite märkligt och lite högtidligt att uppleva detta.
Visiten är ganska kort, ett par dagar, vilket jag har svårt att förstå när vi åker vidare. Intrycken är många och starka, jag har skrattat och gråtit, jag har fått med mig en del av min familjs historia.
Det gör mig ödmjuk, glad och tacksam.
