Idag valde jag Pilgrimsleden, jodå är fortfarande kvar i stugan på fjället. Här passerar faktiskt en Pilgrimsled, har dock inte koll på varifrån den kommer eller var den slutar. Kanske är det en del av vägen till Nidarosdomen i Trondheim. Vacker vandring i snäll och böljande fjällterräng var det, och just Pilgrimsleder slår an något varmt i mitt hjärta.
Min första vandring på egen hand var i norra Spanien hösten 2007, jag startade i O´Cebreiro och vandrade de 16 milen till Santiago de Compostela. På eftermiddagen den näst sista dagens vandring mötte jag Kjell. Vi vandrade tillsammans in i Santiago och idag bor vi tillsammans i Falun.
Men nu är jag i den norska fjällvärlden, målet med dagens vandring var Munkbeitsaetra, en bra bit in på fjället. På vägen passerar vi (Sam och jag) Nyvangsaetra, en övergiven gammal säter, ett fikamål för oss här på fjället. Vi vandrar på, möter inte en människa, det enda liv jag noterar är några småfåglar.
Vi rör oss ner mot sätern, lämnar fjället och vandrar in i skogen. Plötsligt börjar jag minnas att jag fått berättat för mig att det finns björn här uppe. Inte en människa, inte ett djur och min fantasi skenar. Hund har jag också, det lär inte vara bra om man stöter på björn.
Lite oväsen är nog bra tänker jag, börjar med att vissla, och Sam undrar vad tusan som pågår så jag övergår till att sjunga. Med tanke på min sångbegåvning så skrämmer jag nog både björn, älg, och allt annat levande på flykt, Sam verkar dock tycka att det är helt OK. Jag vandrar på och sjunger för full hals på Ulf Lundells ”Bente” och Kari Bremnes ”Decemberbarn”. Det var de enda texterna jag kom på just då, i och för sig är det låtar jag verkligen gillar.
Munkbeitsaetra är stor och välhållen. Här har det till min glädje varit både människor och djur i sommar. På ett av huset sitter det till och med en parabol, måste erkänna att det gjorde mig lite besviken.
Vi möter ingen björn, ingen människa och inget annat levande heller för den delen, och på hemvägen går jag och skrattar för mig själv, åt mig själv.
Det blir en heldag på fjället, och jag kan inte låta bli att förundras över mitt sällskap. En dvärgpudel, 6 kilo, fulla av energi och lek, det sista han gör innan vi återkommer tillbaka till stugan är att hitta en tejprulle i diket som han leker med för fullt, efter åtta timmas vandring, det är mer än jag klarar.
